När man kommer riktigt nära någon händer det ibland magiska saker... Kanske tunnas luften ut och kittlar kinderna innan den spiralsnurrar raka vägen in till platsen där små saker känns stora... Kanske märker man ingenting av någonting... intimitetens resonans återger bara färgerna som lyser starkast och världsliga ting behöver inte göra sig besvär.... De kommer ändå inte att kunna störa mig.

Det handlar om intimitet, att kunna ta till sig det vackra.. att kunna omfamna känslorna som drar sig likt en sommarvind genom hjärtat och att ha modet att göra det utan att skrämma bort närheten som passerar... Varför känner vi oss ibland obehagliga till mods när en situation uppfyller oss?

Jag har barn, och det är ett av många vackraste ögonblick när man får se sin nyfödda skapelse... människan är född, och man har ansvar för detta barnet.. Det är den enda kreativa process som har rört mitt hjärta. När lilla barnet, skriker sig trött och tystnar i famnen kommer man att minnas det med värme..

Man helar den ofärdiga själen. Jag bär liv i mina händer. Men så går vi åt motsatt håll. Man begraver en av sina anhöriga... Ceremonin i sig själv andas värdighet och sorgen i ditt hjärta måste värderas efter vad den egentligen är... För visst är den det slutgiltiga beviset på att kärlek existerar och att minnesbilder har ett värde större än mycket av det som händer just här och nu.

Det är kanske den sista stora hyllning man någonsin ger den anhörige. Älska sig själv för att man vågar komma så nära, ett farväl likt detta är intimare än allt annat. Det är det vackra i livets grundbult.

Man och kvinna. Man och man. Kvinna och kvinna... När min partner kysser mig.... Det behöver kanske inte ens vara en kyss, det kan vara en stillsam närhet där bara andetagen hörs mellan fåglarnas morgonsång... Nej, sex har ingenting med saken att göra.

En del smiter gärna neråt den stigen för att slippa det, för dem, obehagliga i att vara nära, utan att drivas med... Vilket är förståligt, det är så mycket svårare att fånga närheten på ett bra sätt än att genomföra en hyfsad omgång i sänghalmen.

Naturligtvis finns det sätt att kombinera de två, lyckas man blanda en drink på fysisk intimitet och riktig närhet kommer man att vara full i dagar. Lyckligt full.... Det är guldmedaljen i två människors ömhet för varandra om man lyckas göra det.

Jag vill kunna känna närheten tränga fram över min kropp tillsammans med svettpärlorna som driver ur mig. Jag vill att stämningen ska dofta kvar i väggarna timmar den sista räddningsaktionen dragit tillbaka styrkorna.

Och livet i sig då? Ja. Stunderna då det intima kryper upp ur sprickorna i världens hårda skal bör gå att räkna på vänster eller höger hands fingrar. Och det är dagens sanning, som jag ser den, världen undviker dem helst... Tellus är yta definierat. Jag vill känna stormen byggas upp, jag vill känna den dröja sig kvar.... För det finns ödmjukhet i närhet, oavsett vad det gäller. I det intima, och då utgår jag från min tolkning där det handlar om närhet till världen, får man lov att gråta när hjärtat vissnar och blommar ut igen.

Man får lov att REGLERA och ANVÄNDA tårapparaten.

Livet är ingenting utan intimitet, de där två sekunderna av perfektion och en utsikt där man hela tiden ser sina drömmar närma sig... Det var därför jag har fött barn, det var därför jag begravde min syster... Det är därför jag håller min partner kär.

För att närma mig kärnan... Jo, jag vet. Vågorna kastar oss fram och tillbaka, men jag har bra åror till min hjälp... Jag har mina åror.. Bara att låta dem ta mig framåt... Tätt inpå... "Intimitet"

Jag och min dotter hade en diskussion för ett tag sedan.. vi stod och lagade mat tillsammans och hon frågade.. "Mamma, blir du aldrig attraherad av en annan man?" Efter att ha tänkt igenom mitt svar så svarade jag.. Nää.. Men hon nöjde sig inte med det.. Jag var tvungen att utveckla det hela. Alltså, jag är inte attraherad av en annan man, och inte varit heller... Visst, jag kan tycka att en man attraherar mig men jag skulle aldrig tänka.. Undrar hur det skulle vara att gå till sängs med honom.

Jag fortsatte mitt svar med.. Däremot om jag vore singel, då skulle jag tillåta mig själv att låta tankarna styra allt längre.. Men så länge jag har ett förhållande med en man som jag älskar och mår bra i förhållandet så skulle jag inte ens komma på tanken... Skulle jag nu inte må bra i förhållandet så är det en annan sak, men då skulle jag ändå dock inte kunna gå tanken och steget ända ut.

Skulle det hända... Att jag har ett förhållande och att jag råkar bli kär eller attraherad av en annan man så skulle jag göra något åt det förhållandet jag har innan jag går steget ut. Något som idag verkar vara sällsynt, för vad man kan se / höra så är det vanligare att ta steget till otrohet istället.

Eftersom jag har blivit utsatt för otrohet innan (för hemskt många år sedan) så är det något som jag aldrig skulle utsätta någon för och heller inte skulle tolerera att bli utsatt för igen. Efter vår diskussion så håller dottern med mig till 100%.. känns bra att en dotter som är 18 år och har också har dessa principer. Jag hoppas och lever på hoppet att dessa principer skall sitta kvar när hon växer upp i vuxenvärlden.

Detta med förhållande... Visst ett förhållande är jobbigt, det är underbart, tradigt, roligt osv.. Man har stunder då det är på topp men det är även stunder då "vardagen" har kommit in i bilden... Men för att bevara den kärleken man har så skall man minnas de stunderna då man var "kär & galen" man skall då även se till att lockas in i det igen med att hjälpa varandra att hitta tbx.. det kan vara små saker som beröring, omtänksamhet, en liten romantiskt tripp.

Visst sedan finns det ju de förhållanden som faktiskt inte gå att rädda.. de som är så infekterade att man hela tiden går och mår dåligt istället.. Då måste man göra något åt saken.. och inte bara att gå och vänta in ett under, för är förhållandet redan infekterat så sker det inga under, den saken är klar. Varför gå och må dåligt och kasta bort en del av sitt liv som man sedan kommer att ångra att man inget gjorde innan ?

Livet som singel är iofs inget roligt liv heller... ja för en del kanske men för många så träder ensamheten in och man känner ingen samhörighet.. MEN, ensamheten är faktiskt bättre än att gå och må dåligt!

Höst.. Ja sedan kommer vintern, den tiden som jag inte vill ha.. Men det har ju inte alltid varit så.. Jag minns när jag var liten, då man vaknade på morgonen och det fanns en massa snö ute.. Man hann ju inte ens äta frukost  innan man skulle ut och åka pulka/skidor. men det är klart att på den tiden så var det riktiga vintrar..  Något vi inte har idag.. Nä, idag är det bara slask, kanske inte konstigt att jag inte gillar vintern idag.

Skidor ja.. Det åkte jag mkt.. Men åker barnen det idag? Skridskor, jag minns när jag var runt 10 och uppåt, då bodde jag på skridskobanan och fantiserade om att bli isprinsessa.. Något jag aldrig blev.. undrar varför ? *skrattar* När mina döttrar var mindre så åkte de med klassen till ishallen ca 2 ggr per år.. Då hade inte ens halva klassen några skridskor.. eller hade inte ens stått på några. De som inte lånade ett par eller köpte nya inför dessa dagar fick helt enkelt stå och titta på.

Ja det var den tiden det.. Nu är jag vuxen och barnen stora.. Tiden går med ilfart och ibland hinner man inte ens tänka till.. När man var yngre och tänkte sig in att man skulle leva på 2000-talet så såg man det som väldigt långt bort.. Men nu är det den 27 Oktober så man har redan hunnit med några år in på 2000-talet.

Framgångar och motgångar.. ja en hel del har man upplevt, en blick tbx så skulle jag inte vlja leva om mitt liv.. kanske att man önskade sig att man kunde leva ett "ansvarsfritt liv" stundtals.. Ja ni vet, slippa betala räkningar, slippa gå till jobbet när man inte känner för det.. slippa alla "måsten" och bara få vara! Vad sägs om det? låter inte illa va.. !

Men men.. Tänka kan man ju alltid göra, med ett leende på läpparna så blir jag tvungen att återgå till mitt ansvarsfulla liv och ta itu med bestyren här hemma!

Att älska... Det är inte alls svårt. Det är hur lätt som helst! Det är bara att ta sitt hjärta, fånga det helst mitt emellan två slag, och ge det det till den man älskar. Sen är det bara att vänta.

Antingen får du tillbaka ett hjärta, fångat mitt emellan två slag, eller så ser man den gå sin väg. med två hjärtan... Att älska är alltså inte så svårt. Men att bli älskad tillbaka av rätt person är svårare.. Att vara älskad och önskad är det största och vackraste som finns.

Kärleken gör mig vacker. Kärlek gör oss vackra!